Lecitin 900 g

Lecitin är kroppens naturliga reglerare av fett transporten samt upprätthållare av det normala väl måendet hos magens slemhinnor och matsmältningskanalen.* Minskar syra effekten.

Lecitin är ett utmärkt tillskott till hästar som har tendens att reagera med magen eller som har känsliga slemhinnor i magen, eftersom lecitinet har en förmåga att neutralisera starka magsyror. LEsitinet formar en vattenavvisande hinna i tarmsystemet* och kan därmed upprätthålla slemhinnornas normala välmående. I djurtest har lecitin konstaterats ha en yt beläggande effekt. I undersökningar* har det även visats, att lecitinets fosfolipider hjälpte i rehabiliteringen av slemhinneskador. Många foder blandingar som utvecklats för hästar med känslig mage innehåller pektin och lecitin, eftersom de har konstaterats ha en positiv effekt på magens och tarmsystemets väl måendet.

Lecitinets fosfatidylkolin förbättrar upptaget av vitamin A, D och E i matsmältningskanalen. I kontinuerligt bruk upprätthåller lecitin funktionen av kroppens normala immunsystem.

Dosering:

Hästar 500 kg:

2 - 5 msk / dag. Som stöd för magvälmåendet 50 - 150 g /dag i kurer om 2-4 veckor.

Blötläggs och blandas ut med övrigt foder, matas ej torrt.

1 dl väger cirka 45 g.

Börja med mindre dosering. Dosen kan delas ut över flera fodrings tillfällen.

Tips: Pektin som fås från äppel skyddar magens slemhinnor tillsammans med lecitin.

Näringsinnehåll 100g:

Fett 84,00 g (mättade: 12,00 g), kolhydraters 3,00 g, sockerarter 3,00 g, protein 0,05 g, salt 0,75 g (natrium 0,30 g), kalcium 0,14 mg.

MER INFORMATION:

Lecitin- och pektin baserade kompletterings foder vid vården av magsår hos hästen

Treatment of gastric lesions in horses with pectin-lecithin complex: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/10696303

Annan forskning utförd på icke-måldjur:

*A.Kurinets, L.M. Lichtenberg (1993): Ulcer healing in Rats treated with Aspirin (ASA) compared with a Complex of ASA ans Phosphatidylcholine (PC). Gastroenterology: Vol 112, 4, p A186

*(Martin och Marriott, 1981; Lichtenberger et al., 1983; Leyck et al., 1985; Szelenyl och Engler, 1986; Swarm et al., 1987; Hills och Kirwood, 1989; Kiviluoto et al., 1991; Dunjić et al., 1993; Hills, 1996).